Om kompositörerna:

Dansken Diderik, eller Dieterich Buxtehude, (1637/38-1707, troligen född i Helsingborg), fick sin fars gamla ämbete som organist i Mariakyrkan i Helsingborg 1657. 1660 flyttade han över sundet till Mariakyrkan i Helsingör, och 1668 gifte han sig med Franz Tunders dotter och efterföljde denne som organist i Mariakyrkan i Lübeck. Buxtehude har blivit sedd som giganten inom den Nordtyska orgelskolan, något som understryks av den berömda anekdoten om den unge JS Bach som 1705 fotvandrade från Arnstadt till Lübeck för att träffa Buxtehude. Men han var också en stor musikalisk entreprenör. Hans så kallade Abendmusiken, en serie konserter med stort anlagda kantater i Mariakyrkan i Lübeck blev en institution i staden. Även inom det vokala området blev Diderik en förnyare. Hans vokala musik blev nästan inte utgiven, utan har i stort sett bara överlevt som manuskript (inte minst i Dübensamlingen i Uppsala!)

Tyske Johann Rosenmüller (1619-84) gjorde en spikrak karriär under mitten av 1650 talet: Han tillhörde de mest talangfulla kompositörerna sedan Schütz och var till år 1654 verksam som ledare för gosskören vid Thomasskolan i Leipzig (där JS Bach skulle återfinnas 80 år senare). En dag blev han tagen in flagrante med några av pojkarna och kastad i fängelse. Hans karriär syntes förstörd, men han klarade att rymma, och begav sig söderut till katolska Venedig. Där verkade han som trombonist i Markuskatedralen samt kompositör och lärare vid Osepedale della Pietā, samma flickskola som Vivaldi senare var knuten till. I Venedig kombinerade Rosenmüller den tyska och italienska stilen till en magnifik klangkombination tillhörande det yppersta inom sextonhundratalets andra hälft.

Buxtehude och Rosenmüller tillhörde samma spektakulära musikaliska landskap, även om Diderik var generationen efter Johann. De representerade det typiska i tiden, inte bara musikaliskt, men även i att vara aktiva i olika länder. Båda hade en diffus nationell tillhörighet utåt samt att de reste och arbetade i krigshärjade omgivningar. Buxtehude har av eftervärlden uppfattats som tysk men såg sig själv som dansk, och Rosenmüller var mer än trettio år mera känd som italienska Giovanni än som tyska Johann i sin nya hemstad Venedig. I aftonens program har vi låtit de två kompositörerna kontrastera varandra; Buxtehude får representera det vokala och Rosenmüller står primärt för det instrumentala. Genremässigt låter vi dom möta varandra i var sin begravningsmotett.

Om musiken:

Sonaterna ni får höra är alla hämtade ur Rosenmüllers sista publikation; Sonate ā 2, 3, 4 č 5 stromenti da Arco & Altri, utgiven i Nürnberg 1682, två år före hans död. Han hade nyligen flyttat tillbaka till Tyskland och blivit anställd hos greven av Braunschweig-Wolfenbüttel efter nära 30 års vistelse i Venedig. Sonaterna  bjuder på en härlig blandning av det tyskt kontrapunktiska och det italienskt rapsodiska.

Begravningshymnen Welt, ade!ich bin dein Müde, med text av Johann Georg Albinus från 1652, tillkom under Rosenmüllers tid vid St.Thomas kyrkan i Leipzig. Johann Sebastian Bach använde den som koral i kantat nr.27 från 1726; Wer weiss, wie nahe mir mein Ende och i kantat nr.158; Friede sein in dir från 1735, och kände uppenbart till Rosenmüller såväl som Buxtehude.

Av Dietrich Buxtehude framför vi ett brett spektrum ur hans vokala produktion; koralkantaten Du Friedesfürst, Herr Jesu Christ (BuxWV 21), solokantaten Gen Himmel zu den Vater (BuxWV 32) och Klaglied (BuxWV 76b), skriven till hans egen fars begravning. Jesu dulcis memoria (BuxWV  57) är byggd över den för sextonhundratalet så populära ciaccona-formen medan Missa brevis bär en klar prägel av stile antico, en “ålderdomlig”kompositionsteknik baserad på femtonhundratalets palestrinastil. Aria sopra le nozze di re di svezia, skrevs till brölloppet den 6 maj 1680 mellan Karl XI och den danska prinsessan Ulrika Eleonore. Detta är en hyllning till brudparet samtidigt som det är en krigstrött lovprisning av den nyligen ingångna freden i Lund 1679 mellan Danmark och Sverige.

Om framförandet:

Ensemble Altapunta framträder denna gång med en besättning typisk för sextonhundratalets andra hälft: Två fioler, två tromboner, dulcian (fagott) och basso continuo som består av teorb, violone och orgel.

Trombon, fagott och fiol utgjorde tillsammans med sinkan en typ av standardensemble i norra Tyskland och Österrike. Det var också praxis att specificera en stämma för mera än ett instrument. En vanlig kombination var t.ex. violino eller cornetto (sinka) och viola /viola da gamba eller trombone. Med denna tradition i ryggen har vi tagit oss friheten att låta viola och gamba stämmorna i Buxtehude spelas av just tromboner. Rosenmüller ger sina sonater en storsinnad instrumentationsmöjlighet; per arco et altri (i.e. för stråkar och andra) dvs tag vad du har!

Svenska Vokalharmonin visar upp sextonhundratalets vokala palett med för tillfället fem sångare. Dom är mästare i denna mångfacetterade och retoriska klangvärld som särskilt präglas av höga mansröster.

Hjärtligt välkomna till en afton med två musikaliska äventyrare och den idérikedom, virtuositet och textlig eftertanke som dessa musiker har lämnat eftervärlden.